Jag glömmer aldrig den dagen

Foto och yoga- resa!
21 november, 2018
FOTOKURS FÖR DIG SOM VILL LÄRA DIG ATT TA BÄTTRE BILDER MED MOBILTELEFONEN
4 juni, 2019
Show all

Jag glömmer aldrig den dagen

Det var så där uppsluppen stämning. Fredag. Materialet till morgondagens lokala tidningssidor var lämnat. Snart skulle vi arbetskamrater på Mjölbyredaktionen åka hem åt varsitt håll och fira helg. Att vi minuterna senare istället tillsammans skulle få uppleva ett brutalt dubbelmord och vara med om en av Sveriges största polisinsatser visste vi föga. 

Linköpings-och Kisaredaktionerna var upptagna med att bevaka ett bankrån. Det visste vi. Snart skulle också våra bevakningsorter stå i centrum för all media och poliser från hela Sverige.

Telefonen ringer. Frasse, långvarig reporter på redaktionen svarar. Han hyssjar ner oss andra, och vi dämpar vårt fredagsflams.

Han berättar att en privatperson som bor intill Lillsjön har hört skottlossning från andra sidan sjön. Kollegan Fredrik och jag får uppdraget att åka. Innan vi svänger ut på 32:an passerar en ambulans i hög fart på väg mot samma håll som vi.

1999. Polisradio i bilen och en mobiltelefon med skral mottagning. På vägen mot Malexander ringer min chef Olle flera gånger för att ge oss relativt unga journalister goda råd. Hans erfarenhet säger kanske att något kan vara på gång, somvi behöver vara förberedda på. Det sista han säger, innan mottagningen bröts strax efter Boxholm är: Ta det jävligt försiktigt. På vägen mot Malexander är polisradion, mobilen och både jag och Fredrik ganska tysta.

Vi är tidigt på plats. 

Ambulansen har anlänt strax före oss. En polis står med en komradio i handen. ”De är döda, rena avrättningen” är ord som jag hör polismannen säga i komradion strax innan jag själv ser Olle Borén och Robert Karlström. Ambulanspersonalen håller precis på att täcka över deras kroppar med gula filtar. Deras polisbil är full med skotthål. Blod intill kropparna syns på asfalten. Två poliser ligger döda, mördade mitt i en idyll av skir försommargrönska intill Lillsjön som den här dagen glittrar av sommarsolens strålar.

Det är värdigt tyst. 

Det enda som bryter tystnaden är fåglarnas sång. Fredrik och jag gör vårt jobb. Likaså fotograf Peter Jigerström som nu anlänt från Kisa till mordplatsen. Vi fotograferar och intervjuar. Det som följer i jakten på mördarna innebar dagar som ingen av oss som bor i området kommer att glömma. Polisavspärrningar i varje vägkorsning. Jag menar verkligen i varje vägkorsning, även i de mörkaste delarna av Boxholmsskogarna. Ett stort antal k-pistbeväpnade poliser från hela landet hade kallats in. I Östgötaorter skedde den enadramatiska polisinsatsen efter den andra i jakten på mördarna,flera dagar i följd.

Det tog ända fram till den TV-sända minnesgudstjänsten för Olle och Robert innan jag fick bilden som visade vilka som drabbats. De som följde deras kistor in i kyrkan, förutom de Mjölbybor som stod utanför och de som följde sändningen direkt i TV, var svenska toppolitiker, arbetskamrater, vänner,släktingar, mammor, sambos  och på gudstjänsten var också barnen med. 

Robert och Olle var två pappor som brutalt mördats. 

Deras barn fick växa upp utan sina fäder. Utan att få födelsedagar och speciella tillfällen tillsammans. 

Ett halvår efter mordet ringer jag till Maria Karlström, mamma till Roberts barn, för att be om hennes godkännande att publicera en bild på deras barn – Oskar och Linnea. En bild som jag tog på dem i samband med minnesgudstjänsten. Hon ber mig ta med den bilden och bilder från mordplatsen hem till henne. När jag kommer dit ber hon mig berätta om hur det var på mordplatsen den där dagen då hennes barns pappa blev mördad. Jag berättar, om tystnaden, grönskan och fåglarna, mina intryck från den 28 maj 1999. Jag ger henne bilderna jag tagit.

 

Sedan går åren, en dag ringer min telefon på redaktionen, en ung röst frågar om hon kan få göra sin prao hos mig. Det är Linnea, och jag säger ja. I två veckor tar hon sin moppe varje dag till redaktionen och är med mig ute på uppdrag. Jag tror inte Linnea förstår hur viktigt det är för mig. Att se, att hon mår bra och är på väg, har drömmar och planer precis som alla andra tonåringar. 

Ytterligare några år gick, och det var dags att bevaka studentbalen för Mjölbygymnasisterna. På slottsgården ser jag ett ungt par i sina vackra kläder, frack och balklänning. De tränar inför den riktiga dansuppvisningen inne i slottet. De är så fina, jag tar bilder. Efter en stund upptäcker jag mamman intill, det är Maria Karlström och flickan jag precis fotograferat är Linnea på väg att dansa in i vuxenlivet. Vi gråter lite tillsammans, så där som mammor gör. Året efter är slumpen återigen framme. Då är det Oskars tur att ta dansklivet ut i vuxenlivet.

Det har gått 20 år sedan polismorden i Malexander. Försommaren i detta nu, påminner mycket om sommaren då för tjugo år sedan. 

Jag kommer aldrig  att glömma den arbetsdagen. En tragisk mörk dag 1999. Det mörka bleknar, och de ljusa stunderna, de fina minnena tar vid. 

Livet går vidare. 

 Mia Karlvärd

Vid tiden för Malexandermorden arbetade jag som fotograf på Östgöta Correspondenten.

 

mia
mia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *